Meny
Pernille Silfverberg har ägnat sig åt stickning sedan hon som barn lärde sig sticka av sin mor, men hon är sjöman först och främst. Hon och hennes man, Gunnar, möttes på det norska segelfartyget Christian Radich. Vi är en sjömansfamilj i flera generationer; i dagsläget seglar även jag, Elisa, och min yngre syster Marie i den skandinaviska segelfartygsflottan som matroser.
Allt började med en angorakanin som hette Angus. En skeppskanin, i den betydelsen att Angus fick bo ombord på Christian Radich under tiden Angus ägare, Gunnars dotter, studerade på annat håll. Förundrade åskådare till den fluffiga kaninen på Rådhusplatsens och Akershus fästnings grönytor i Oslo hade många frågor — “Är det en hund?!” Angus skrämde till och med upp polishästar.
Det var först när Pernille fick babysockar i angora till äldsta dottern av Gunnars bror och svägerska Unni och Hans Herman, som Pernille förstod vad angora var för något.
Pernille lärde sig spinna garn av Ingrid, gudmor till Pernilles barn. Hon övade sig först på fårull från Rörmyrs egna gutefår och så småningom fick två angorakaniner till från Norge flytta in i Rörmyrs kaninstall; Bamse, en vit hane, och Pjuske som var holländertecknad. En holländertecknad angorakanin är inte önskvärdig att ha som avelskanin, men det var angorakaniner utan stamtavla i vilket fall.
På en kaninutställning i Norge köpte Pernille en kanin som fick namnet Gaia efter gudinnan i grekisk mytologi, Moder Jord. Gaia var den första av Pernilles angorakaniner som hade godkänt stamtavla och det blev början på Pernilles seriösa kaninuppfödning. Hon har sedan dess målinriktat siktat på att avla fram bra avelskaniner med ett gott lynne och hög kvalitet i ullkänsla, täthet och längd.
Jag minns många spännande kanin-utställningar från min barndom och hade själv angorakaniner, min första vid namn Cayenne. Jag och min yngre syster, Marie, ville helst ha dvärgkaniner med mycket sprätt i benen så att vi kunde öva upp dem i att tävla i kaninhoppning, något som angorakaniner med sitt lugna lynne inte ägnar sig till. Trots det lyckades några av gårdens kaninungar i angora bli någorlunda bra hoppare. Till vår stora förtjusning förstås.
Av angorakaninernas ull spann Pernille mjukt angoragarn i 100% angora och designade eget stickat. Till en början i angorakaninernas naturligt förekommande vita, bruna, grå och gula ull. Senare började Pernille färga med växter, vilket gav vackra gulgröna, rödbruna, lila och blåaktiga toner.
En dag i januari 2014 började ett nytt kapitel i Pernilles liv.
Solveig Gustafsson hade i uppdrag av Bohusläns museum återskapat modeller efter original Bohus Stickning i 15 år, och genom Henrichsens Uldspinderi tagit fram angoragarner åt de många återskapade modellerna. Samma spinneri som också spunnit garn för AngoraGarnet i alla år. Henrichsens Uldspinderi i Skive, Danmark, är det enda spinneriet som vill och kan spinna garn i 50% angoraull i stora mängder — men det blev allt svårare för Solveig att få tag på angoraull till att spinna upp garner för Bohus Stickning.
Solveig hade noterat sig sedan tidigare att Pernilles angoragarner var perfekta för Bohus Stickning. Eftersom Solveig och Bohusläns museum såg efter någon som kunde överta uppdraget att ta fram stickpaket till Bohus Stickning, hade de länge haft ett öga på Pernille och hennes bedrift, AngoraGarnet.
Händelsevis fick Pernille och Solveig kontakt med varandra. Pernille aldrig frågan av Solveig om hon skulle vilja överta uppdraget för Bohusläns museum — det bara blev så.
Under deras första telefonsamtal när Solveig berättade hur svårt det var att få tag på angoragarnet lovade Pernille att hon skulle se vad hon hade liggande. Pernille förärades en färggryta av Solveig innan de lade på och med grytan följde ett stort hedersuppdrag.
Ett uppdrag och ett ansvar som Pernille tog sig an då AngoraGarnet fortfarande bara var ett sidoprojekt och Pernille jobbade ett fulltidsjobb som hamnchef och tillförordnad VD i Tanums hamnar.
Med tiden har AngoraGarnet gått från att vara ett sidoprojekt, till en bedrift med flera anställda. Alla i familjen har under åren varit involverade med skötsel av kaninerna och att följa med på stickfestivaler, föreläsningar, kaninutställningar och julmarknader.
Ett ljud som för mig har blivit “hemma” är ljudet av garnfärgning. Här har jag suttit med skolböcker framför mig vid köksbordet och fått räknehjälp till ljudet av garn som sköljs och hängs upp att droppa av sig sedan jag nyss hade fyllt tretton.
Både Pernille och Gunnar har en stor kärlek till hantverk i alla dess former.
Köksbordet hemma har Gunnar snickrat. Det är ett gammalt stycke av Seilskipet Christian Radichs däck som blivit ett lackat köksbord. Vårt hus är fullt av gamla ting från segelfartyg, många av dem med en historia.
Gunnar har öga för återbruk och att se det fina i gamla ting eller bråte som sköljts upp ute i skärgården. Han har snickrat de garnvindor Pernile använder till att nysta upp garn, ett vackert stycke brukskonst i sin egen mening, och många av husets möbler i unik design och med unik historia.
Vårt hus har känslan av att vara ombord ett segelfartyg och ett garnfärgeri i ett, men det återspeglar också vem vi är. Förutom det, känns vårt hus som hemma.